I morse fick jag ett mejl som väckte något djupt inom mig.
”Som muslimsk kvinna känner jag mig obekväm med hur beslöjade kvinnor porträtteras på sätt som förstärker skadliga stereotyper…”
Ellika – om du läser detta: tack.
Från djupet av mitt hjärta, tack.
Ditt mejl gjorde mig inte arg – det rörde vid något viktigt.
Det påminde mig om varför jag skriver. Varför jag delar. Varför jag vägrar att tiga.
För förtryck har inte ett enda ansikte.
Och inte heller frihet.
Vi kan inte berätta kvinnans historia ur bara ett perspektiv.
Vi kan inte reducera en hel kvinnas existens till ett tygstycke – oavsett om det bärs med stolthet eller påtvingas med makt.
Låt mig vara tydlig:
Hijaben är inte fienden.
Men att tysta kvinnors berättelser – det är.
Oavsett om du bär slöja som ett uttryck för din tro, eller om du tvingades bära den som barn under hot – så förtjänar din berättelse att bli hörd, hållen och hedrad.
Förtryck är ingen tävling.
Det kan se ut på många sätt:
– Att bli tillsagd att ditt värde ligger i din blygsamhet.
– Att bli ignorerad när du säger att ditt trauma är verkligt.
– Att bli stirrad på för att du bär slöja – eller bli straffad för att du tagit av den.
– Att reduceras till ett objekt. En stereotyp. En symbol. Ett obehag.
Men aldrig en människa.
Som före detta afghansk journalist som blev tystad, beslöjad och kontrollerad, bär jag osynliga ärr – inte bara från krig eller patriarkat – utan från världens ovilja att lyssna.
Min PTSD började inte med bomber.
Den började med att bli osynlig.
Det började den dag jag insåg att världen bara brydde sig om vissa delar av mig – inte den hela kvinna jag höll på att bli.
Och det är därför jag skrev min bok.
Därför kommer jag inte sluta berätta dessa historier.
Inte för att såra någon – utan för att vi är alla sårade tills vi läker.
Vi läker genom att lyssna, inte genom att tysta varandra.
Vi läker när vi orkar sitta i obekvämligheten av någon annans sanning och säga:
”Jag ser dig. Jag kanske inte håller med, men jag hedrar din smärta.”
Berättande handlar inte om att göra alla bekväma.
Det handlar om att bryta tystnad.
Att tala sanning.
Att låta kvinnor existera bortom det de bär.
Vi måste sluta göra varandra till fiender när vi alla bär på våra egna sår.
Om du bär din hijab med stolthet – jag respekterar dig djupt.
Men om du – som jag – tvingades in i den som ett litet barn, rädd och osynlig – då kommer jag också tala för den flickan.
För hennes historia är också sann.
Vi måste våga hålla båda sanningarna.
Vi måste skapa en värld där en kvinna inte döms – varken för att hon bär slöja eller för att hon valt att ta av den.
Där vi slutar göra kvinnor till symboler i andras narrativ.
Där vi låter dem vara arga, spirituella, trasiga, helande, komplexa, högljudda, mjuka, starka – mänskliga.
Låt oss våga tro att bakom varje slöja, under varje ärr, i varje tystnad – finns en berättelse som kan förändra världen.
Och vi tänker inte sluta berätta dem.
Låt oss starta samtal som betyder något.
Dela dina tankar.
Vad betyder frihet för dig?
Låt oss prata i kommentarerna.
